sysslor

För nån dag sen funderade jag över hur det skulle bli att för en gångs skull vara pigg på tolvslaget på nyår. Jag behöver inte fundera längre. Den saken ordnade sig. Jag har nämligen inte sovit ALLS i natt och nu är klockan snart fyra. Istället har jag ägnat mig åt att fundera över året som har gått.

2007 började väldigt annorlunda för mig. Jag är en ordningsmänniska med planer, jag vet vad som ska hända. Men för ett år sedan stod jag helt utan framtidsplan. Jag var färdig med min utbildning och hade precis blivit arbetslös. Året som låg framför mig var som ett blankt papper. Den 23 januari startade jag den här bloggen.

Sen dess har mycket hänt, förstås. Jag har gått från arbetslös till anställd, från ogift till gift. Jag har fått ett o och förlorat det igen. Ett år är lång tid, ändå går det så fort.

Vintern innebar många tankar om arbetslösheten och framtiden samt en dust med a-kassan som fortfarande inte är avklarad. I mars startade jag en ny blogg, sisterfood tillsammans med min syster. Mars var också månaden då jag till sist fick ett jobb! Men det var inte med odelad lycka jag började i Norrköping. Samtidigt som en ny del av mitt liv började, det som heltidsarbetande långdistanspendlare, slutade en annan del av mitt liv. Det som journalist. Det var inte helt lätt att lämna mitt extrajobb på Radio Stockholm efter fyra år.

Det nya jobbet har fört med sig väldigt mycket under det här året. Jag har naturligtvis lärt mig fantastiskt mycket. Jag menar, jag kan ju göra detaljplaner nu! Det kunde jag inte förut. Jag har också fått vänner som jag innerligt hoppas ska vara med mig en bra tid framöver. Jag har lärt mig hur SJ fungerar och fått ytterligare en blogg, sjbloggen.

Sen har vi privatlivet. I somras fnittrade jag fram ett "ja" till min älskade man i mammas trädgård. Det känns lite töntigt att säga, men det är annorlunda att vara gift. Härligare på nåt sätt. Bättre, större. Vädermässigt var sommaren crap, men känslomässigt var den helt underbar. Dessutom log vädergudarna mot oss på själva bröllopsdagen, något vi är evigt tacksamma för. Vi är också evigt tacksamma för den uppvaktning vi fick av våra fantastiska vänner och våra familjer.

Hösten kind of sucked. Jag har brottats med några jobbiga planer och i samma takt som mörkret blev djupare och regnet mer ihärdigt blev mitt sinne tyngre. December har varit riktigt jobbig. Både på det personliga och på det professionella planet. Men det var inget som inte en bröllopsresa till Aruba kunde råda bot på.

Så mitt 2007 slutar med fräknar på näsan och en fjällande mage. Precis som 2008 börjar.

Nu är klockan snart halv fem och jag ska nog lägga mig ner en stund igen. Se om jag somnar nu. God natt. Och gott nytt år.

Jag är en ödla. En sån där V-ödla. Den där V-ödlan som först var en ödla som barn och sen ömsade hud och blev en snygg tonårstjej. Sån är jag. Förutom den där biten med snygg tonårstjej.

Hela min hud lossnar!  I stora sjok! På magen, benen och bröstet. Jag försöker desperat limma tillbaka den med hudkräm.

Dessutom lyckades jag spraya ner hela mig med kalkborttagning i duschen idag. Behöver jag dricka mer mjölk då?

Jodå. Man var ju på koncert i går. Hårdrockskoncert. Nytt hett band. På Debaser. Eller det var ju faktiskt TRE band om jag ska vara ärlig. Ett lite popigt ett lite punkigt och ett lite rockigt. Tre-i-ett, liksom.

Jag stod i kö, betalade inträde, fick en stämpel och drack flasköl. Gick hem ganska tidigt, var väl hemma vid halv ett. Men det var för att min man ville gå hem. Jag hade kunnat stanna.

Vissa kanske har svårt att tro att det här är sant. Därför passade jag på att ta lite bilder som bevis.


Hårdrockskoncerten.


Stämpeln.

Igår var jag på krogen till ett. I dag ska jag på hårdrockskoncert.

Jag är uppe hela nätterna. Har blivit värsta party-tjejen.

Jag trodde hela tiden att det jobbigaste med att resa bakåt i tiden skulle vara att jag inte orkade vara uppe på kvällarna på resan. Det orkade jag inte riktigt heller, jag stupade vid tio-tiden, men då var ju klockan ändå tre på natten för min kropp så jag var ju helnöjd.

Men nu vet jag att det värsta är att komma hem och ställa tillbaka sig! Jag som alltid somnar tio SVENSK TID och vaknar åtta på helgerna, nöjd och utvilad och redo för att ta mig an dagen. I går somnade jag kanske två. Sov till tio.
Så om det är någon av mina vänner som tycker att det har varit tråkigt att jag aldrig har orkat vara uppe och kalasa hela natten, nu har ni chansen.

Efter en lång, lång, lång flygplansfärd med uppknäppta byxor för att skona den rosa magen är vi tillbaka i Sverige. Så märkligt att något som nyss var så nära nu kan kännas så långt borta. Det som nyss var verklighet är nu ett minne.

Av all sol och värme jag försökte ladda i min kropp finns för närvarande inget kvar (förutom de rosa kroppsdelarna som bränner en del än) och mörkret och kylan kryper in under min hud.

Tur då att de finns små barn som kryper upp i ens famn, pussar en med öppen mun, tycker att man är bäst och blir överlyckliga över en askungen-klänning i julklapp. Och att man blir överlycklig själv, över de vackra sakerna man får i julklapp. Som en Stig Lindberg berså-skål. Och inte en nyproducerad  utan en gammal, begagnad. Snygg-snyggesnygg. Den kommer bli så bra i köket!

God jul.

Jag har marken efter bikinin. Helt otroligt. Det har jag inte haft sen jag var typ 15 och semestrade i Menton pa franska riveran hela somrarna.

Fast det ar nog nastan bara jag som ser markena. Och min man forstas. Men de kommer sakert vara borta tills jag kommer hem. Lika bra att jag tar kort, sa jag har bevis liksom.

Idag har jag akt glasbottenbat. Jag ville gora det for att fa se alla fina fiskarna. Och snorkla, det ar inte min pryl. Jag stannar dar jag bottnar och helst ska det inte finnas NAGOT annat an sand under fotterna. Det gor det omojligt for mig att fa se nagra fiskar. MEN, med den fantastiska uppfinningen glasbottenbat kan jag latsas att jag ar under vatten!

Baten vi akte idag var mera som en halvubat, man gick liksom helt under vattenytan och satt i en liten pryl som hangde under baten. De som akte var jag, min man (som var snall och foljde med for att jag skulle fa se fiskar) och sen var det pensionarer och barn. Ok, barnens foraldrar var ocksa med.

Otroligt mesigt.

I Sverige ar vi vana vid att en servitor/servitris passar upp pa vart bord. I Aruba ar det fler. Manga fler. Minst en per uppgift. En person har som uppgift att halsa en valkommen, en visar en till bordet, en tredje ger en menyn och en fjarde haller upp vatten. Samma som gav en menyn tar ens bestallning, men en femte person kommer ut med maten... puh.

Inte konstigt att det blir dyrt.

Nar jag reser (vilket jag gor just nu, darav de fororade svenska bokstaverna) forvandlas jag till nagot av en hamster. Jag samlar pa mig mat fran alla mojliga tankbara hall.

Orsaken ar att min forbranning ar utav det markligare slaget. Jag kan forbranna energi oerhort snabbt och nar den ar borta ar aven jag forlorad. Darfor maste jag HELA TIDEN ha mat i narheten.

Nar man ar pa semester ar det valdigt svart att ha kontroll pa nar man kan ata. Det hela forbattras inte direkt av att jag har ett absurt kontrollbehov. Darfor har jag borjat samla pa mat nar jag reser. Pa sjalva resan far man ju ofta ratt mycket mat, men ar sallan hungrig. Knepet da ar att STOPPA ALL MAT MAN INTE VILL ATA I VASKAN. Den gar oftast att ata senare!!!

Och man vet ju aldrig vad som kan finns i narheten nar man MASTE ata.

Jag skulle lägga in fina bilder på julbelysningen i Norrköping, men de små ikonerna som man länkar in bilderna med är borta! Var är de???

Jo, förresten... alldeles strax är jag på väg hit. Ska bo här.

Känns rätt bra.

Här i Norrköping satsar kommunen stenhårt på juldekorationer. På olika sätt. Mer och mindre lyckat. Vid resecentrum står två knallblåa saker som är lätt hysteriska. Julgranen på Tyska torget är helt enorm och fullständigt stökig och har en gigantisk blå stjärna i toppen. Julgranen på Nya torget är hysteriskt blå hela den. I industrilandskapet har fyra skorstenar gjorts om till en jättestor adventsljusstake. Men allra bäst är nog ändå en av spårvagnarna, som har dekorerats med galopperande renar längs sidorna och en stor tomtemössa längst fram.

Måste ta kort.

Om jag ville byta namn för att starta om på nytt, säg för att jag exempelvis hade begått ett hemskt brott och suttit i finkan en massa år. Ett brott som kanske blev väldigt VÄLDIGT uppmärksammat i media och som gjorde att mitt namn blev väldigt VÄLDIGT känt.

Då skulle jag INTE välja namnet "Nikita Joachim Fouganthine".

Varför vill SF att man BARA ska gå på bio i förorten? Det måste vara den sämsta effekten av att Astoria konkade, att man måste åka till Sickla eller Kista eller Skärholmen för att gå på bio.

Vad är det för fel på söder?