Compare people

Funktionen Compare people på Facebook slutar aldrig att förvåna mig. Nu har min ranking ändrats och då ser det ut såhär

#5 happiest (gained 1 place)
ok, det kan ju folk bara gissa sig till

#9 prettiest (lost 9 places)
så jag har alltså varit nr 1? Men nu är jag på smällen och tjock och inte lika söt längre, det kan jag hajja.

#11 best mother (potential) (lost 11 places)
Men hur kan jag förlora 11 placeringar när jag är på smällen? Har jag börjat bete mig märkligt? Jag hade ju hoppats att jag skulle kanske bli en bättre (potentiell) morsa när jag ändå är på väg att bli (en icke potentiell) förälder.

#12 most athletic (lost 8 places)
Igen, tjockheten gör väl sitt till. Men åtta placeringar till nr 12 gör ju att jag nån gång har legat på nr 4. Det är ju inte illa

#13 kindest (lost 13 places)
kan ha någon slags koppling till best mother. Kanske är jag elakare nu och därmed mindre lämpad som mor. Eller?


Sådant namn - sådant yrke

Jag är ganska lättroad. Jag tycker att det är jättekul med folk som heter samma sak som de jobbar med. Som till exempel att personen som jobbar med levande eklandskap på Länsstyrelsen i Östergötland heter Tommy Ek. Eller att Nordeas chefsanalytiker heter Annika Winsth.

Undrar om de har valt yrke efter sitt efternamn eller om de har bytt efternamn för att gynna karriären. Tänk om jag skulle byta efternamn till Plan. Linda Plan. Det skulle ju kunna leda mig hur långt som helst.


Nattlig uppgörelse

Jag har börjat göra upp med mina stressdrömmar. 

Jag har tre typiska stressdrömmar:
1. Att jag ska åka iväg nånstans och inte har hunnit packa
2. Att jag ska ha en nyhetssändning om tre minuter och inte har telegram utan får staka mig fram genom fem minuters sändningstid med hjälp av en morgontidning
3. Att jag blir jagad av otäcka personer

Men på sista tiden har de här drömmarna ändrat karaktär. Jag har liksom klarat situationen i drömmen:
1. Jag har inte hunnit packa, men tänker att äsch, det löser sig, jag kan ju ringa och be nån skicka grejjerna när jag har kommit fram
2. Jag har inga telegram, men sändningen funkar rätt bra ändå och jag tänker att om en timme har jag ju en ny chans
3. Jag bara suckar och skiter i personen som jagar mig, alt vänder mig om och jagar tillbaka.

Jag antar att det beror på att jag är på smällen och livet håller på att förändras eller nåt.

Ofrivillig sovmorgon

Jag försov mig i morse. Jag minns att klockan ringde och att jag sov väldigt mycket just när den gjorde det. Sen vaknade jag med ett ryck 5.40, fullständigt förvirrad. Men det var ju inget att göra. Fanns ingen chans att jag skulle hinna till tåget 6.10. Så jag gick upp och bokade ny biljett till 7.10 och gick och la mig igen.

När jag kom till Norrköping höll jag på att bli påkörd av en spårvagn. Nu vill jag åka hem kl 15.22 men tåget är fullbokat. Buhu. Buhu.

Badkrukan badar

Jag är så otroligt modig. Det kan hända att jag är en av de modigaste i hela världen. Kanske att han som bar ner skadade bergsklättrare från K2 är modigare. Jag har nämligen badat i insjöar. Två stycken. Och det tog inte en halvtimme och fyra försök att komma i.

Till saken hör att jag egentligen är en riktig badkruka. Jag har inte badat i nån sjö sen jag fick för mig att jag inte alls var rädd för att inte bottna och simmade rakt ut från stranden vid ett bad i Bromma nånstans för att sen få panik och med korta snabba simtag ta mig in till stranden igen, lätt hyperventilerande. Det är väl kanske fem sex år sen.

Insjöar skrämmer mig särskilt. Man ser inte vad som finns där och rätt vad det är kliver man på nåt slemmigt eller vasst. Dessutom är jag rädd för fiskar och får som sagt panik när jag inte bottnar. Plus att det är kallt. När jag försöker mig på att bada i svenskt vatten brukar det räcka att doppa tårna för att bli rejält avkyld.

Men i år är jag tydligen i någon slags metarmorfos. Först har jag varit på massa konserter och nu har jag badat flera gånger. I onsdags doppade jag mig i Mälaren tre gånger och i fredags badade jag i en sjö i Borås. Där var det både kallt och fanns fiskar! Alla doppen gick dessutom snabbt, försiktigt i till halva vaderna, sen snabbt i till höfterna och sen dopp.

Makalöst!

Charter

Jag har nog aldrig varit så här brun.

Är tillbaka efter en vecka på Mallorca. Har varit på mitt livs första riktiga charterresa. Det var mycket märkligt.

Vi bodde på en ort som hette cales de Mallorca och var helt och hållet uppbyggt för turismen. Det fanns INGET riktigt där. Allt var fusk, bara för turisterna.

Det fanns visserligen ett kommersiellt centrum. Där sålde de konstiga souvenirer. Bara. Sen fanns det en del barer också, men bara en restaurang. Och så fanns det underhållning för barnen; spelhallar och lekparker med hopptält och bilbanor.

Tack och lov bodde vi på lägenhetshotell och kunde laga egen mat. De första dagarnas brist på matvaror (det fanns bara SUPERdyra mataffärer med extremt dåligt utbud = mest vin, öl och sprit där vi bodde) ledde till att vi, när vi väl fick tillgång till bil, överhandlade i närmsta riktiga supermercado. Vi köpte mat för över 400 spänn och när vi kom hem och packade upp fattade vi inte vad vi skulle göra med all mat. Vi fick slänga över hälften när vi åkte.

Bilen gav oss också en del frihet. Tre dagars rundturer var som en befrielse efter två dagar i turistfällan. Vi åkte till Palma och kollade på katedralen, körde upp till ett kloster från 1300-talet som låg 508 meter över havet på ett berg utanför staden Felanitx. Där var utsikten makalös. Därifrån körde vi vidare till en liten fiskeby som hette cale de Figuero, där vi åt lunch och tittade på det klarblå vattnet. Sista dagen hann vi med en tur till drakgrottorna utanför Portocristo, en kilometerlång tur ner i underjorden med stalaktiter och stalagniter och streptokocker och underjordiska insjöar. Mycket vackert. På kvällen körde vi upp till ett litet hotell med bra restaurang i bergen ovanför vårt hotellområde, Vista Hermosa, där vi åt en härlig middag. Jag käkade avokadosallad med räkor till förrätt, hummer och pilgrimsmusslor i saffranssås till huvudrätt och tre sorters choklad till efterrätt; chokladmousse, chokladglass och chokladbakelse. Mums.

Efter tre dagars äventyr måste jag ändå säga att lata dagar vid poolen lockade ganska mycket igen...

Sökes: någon med för stora skor

Hur mycket pengar ska man behöva lägga ner på skor innan man hittar några som är bra? Förra året hade jag ju samma problem, jag köpte skor för hur mycket pengar som helst.

Nu är det samma visa igen. Jag har köpt fyra par skor den här sommaren och är inte nöjd med ett enda par. Bara ett par har jag lyckats lämna tillbaka dessutom. Jag har säkert lagt närmare tusen spänn på skor jag inte kan använda. Bara för att jag tror att jag har storlek 38.

Mina fötter är precis mitt emellan 38 och 39 och när jag provar skor så landar jag alltid i att det är bättre att köpa för små än för stora för de töjer sig alltid lite. Fast det GÖR de ju inte. Istället får jag skavsår och ont i fötterna.

Så nu tänkte jag göra en efterlysning: finns det någon därute som tänker tvärtom? Nån som alltid köper 39 fastän du borde ha köpt 38? För i så fall kan vi väl byta skor?

Vincent van Goghs sovsrum

Jag har sett van Goghs sovsrum.

Sen jag var på Musée d'Orsay i Paris i 20-årsåldern har jag varit fullständigt fascinerad av Vincent van Gogh. Jag har alltid gillat färger, men hans färger är liksom mer färgiga än något annat. Det röda är så intensivt rött och det gula så strålande gult.

I helgen fick jag äntligen se ett par hundra av hans tavlor på van Gogh muséet i Amsterdam, bland annat en av mina absoluta favoriter, tavlan av hans rum i Arles.



Vad som fascinerar mig mest är hans förmåga att se färger i de mest gråa miljöer. Där jag ser brunt och grått såg han även blått, gult, rött, lila och rosa. Hans teknik får dessutom tavlorna att se så oerhört levande ut. Det blåser i kastanjeträdet, speglar sig i vattnet, rör sig i sädesfälten. Man kan riktigt se solrosorna vissna.


Önskelista

Jag vill ha en klänning med fjärilar på.

Planera om

Jag hade en så HÄRLIG helg framför mig. En helg som jag verkligen såg fram emot. Jag skulle ut med en kompis på fredagen, sen kolla på Statens fastighetsverks hemliga rum på lördagen, yoga på lördag em och sen upp tidigt och köra styrketräning på söndag morgon för att gå vidare på smarrig brunch med vänner på Nordic light hotel.

Visst låter det som en helt fantastisk helg? Med sol hela vägen!

Men jag planerade om. Efter fredagkvällens eskapader bestämde jag mig för att få en stor klump i halsen, inte kunna prata och stanna hemma och vara sjuk istället.

Kändes ju MYCKET bättre.


(Fast det mest tragiska är att jag ändå är rätt nöjd med att jag blev sjuk på helgen så att jag inte är sjuk när jag behöver gå till jobbet, för det hinns INTE med...)


Identitetskris

Jag är blond. Jag har alltid varit blond. Jag är född blond. Rödblond har det stått i varenda pass. Men helt plötsligt säger folk i min närhet åt mig att jag är mörkhårig.

Jag har blivit kallad mörkhårig flera gånger den senaste tiden. Visst, jag färgar håret jättemörkt på vintrarna, men min ljusa fräkniga hy borde väl ändå ge nån slags fingervisning? Dessutom brukar håret alltid bli ljust av solen.

Eller är det så att mitt hår inte har blivit ljust på somrarna den senaste tiden? Kan det vara så att jag faktiskt inte längre är blond... att jag är mera... råttfärgad?


Finistère

Jag har sträckläst Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère. Den är verkligen helt fantastisk. Språket är helt underbart och historien vacker. Jag skrattade högt åt försöken att lära sig franska och väntade ivrigt på att få veta om krokusarna och tulpanerna skulle överleva. Mitt favoritstycke i hela boken är det här:

Så mycket tid som jag har på mig tycker jag mig aldrig ha haft, jag räknar tid till den dag boken ska gå till tryckning.
Två månader plus fyra dagar, det är sextiofem dagar.
65 dagar plus 65 nätter.
65 kvällar plus 65 morgnar.
1560 timmar.
93 600 minuter. Sträcker man ut varje minut till den längd en minut har när man väntar - en minut lång som ett år har väl alla varit med om - är det nästan 100 000 år innan boken behöver vara klar.

Den tolkningen av tid ska jag bära med mig.

Värmemätare

Jag har ett helt eget sätt att mäta värme på.

På Gullmarsvägen är bron över gamla Huddingevägen fäst med någon slags gummiremsa. Jag antar att det har att göra med att bron ska vara rörlig på nåt sätt.

Hela hösten och vintern är gummiremsan hård och stel. Men när solen börjar värma på försommaren blir den mjuk som en madrass. Foten sjunker ner i gummit och om man har klackar blir det märken.

Då är det varmt.

Multikulturellt

En svart kille spelar en turkisk trumma och sjunger "jag vill vara din, Margaretha".

Multikulturellt så det förslår, en lördagskväll på Gullmarsplan.

The Gucci side of me

Jag köper ALDRIG märkeskläder. Jag tycker att 300 spänn för en tröja är i överkant och att Ceap monday har resonabla priser på sina byxor. Det mesta inhandlas på Hempan eller Åhléns. Men nu har jag gått och förälskat mig i ett par glasögonbågar från Gucci.

Grejjen är att jag har så mycket problem med mina ögon att jag måste ha ett särskilt recept och glasen är svindyra. De är både progressiva och har prismor vilket gör att priset för endast glasen hamnar på minst 4500 spänn. Det gör att jag känner att jag måste hitta ett par bågar som jag kan ha ett par tre-hundra år framåt i tiden. 

Och nu har jag alltså förälskat mig i Gucci för 2700 spänn. 

Å ena sidan, med tanke på hur synd det är om mina stackars ögon kan de vara värda 7200. Dessutom har jag sett att bågarna finns på nätet för 159 dollars. Det är stor skillnad. Å andra sidan, vem har Gucciprylar??? Paris Hilton. Och fåniga bruttor på stan.

Det är ju så himla o-jag.

Att äta glass

En vän till mig vill så gärna äta lakritspuck på ett lustigt sätt. Hon vill bara gnaga av lakritsskalet. Jag tycker att det verkar vara ett ypperligt sätt att äta lakritspuck på. Tänk om man såg en tjej, förmodligen klädd i svart eller åtminstone mörkblått, sittandes i solen och gnaga av all lakrits kring glassen och sen slänga resterna.

Det skulle jag ju lätt blogga om!

Nötter

Jag mötte en man på tunnelbanan som hade handen full av nötter.

Det tråkiga är, sa mannen till sitt ressällskap, att jag är allergisk mot nötter.


Högar av post

Jag har inte öppnat min post på över två veckor. Igen. Jag brukar öppna posten när det närmar sig den 25e eftersom det förmodligen finns lite räkningar som vill bli betalda. Annars tycker jag att postöppning är rätt onödigt.

Jag menar, det var ju en helt annan sak förr i tiden. Då, när man fick riktiga BREV med handskrivet innehåll adresserat till en. Då var det roligt att öppna brevlådan när man kom hem. Det kunde ju vänta alla möjliga spännande saker.

Nu får man ju alla personliga hälsningar på elektronisk väg. Helst alla räkningar också. Så vad kan det komma för nåt i brevlådan som är värt att öppna?

Exempelvis kan det komma ett brev från banken där det står att de kommer att stänga av ens kort och skicka ett nytt kort på posten. Det fick jag lära mig the hard way för ett par månader sen. Mitt kort slutade helt plötsligt att fungera.
 
Arg som ett bi gick jag in på banken och frågade vad tusan de höll på med. Lite skamsen blev jag när jag hittade både informationsbrev och nytt kort bland posten därhemma.

Ändå har det gått två veckor sen jag öppnade posten. Igen.

Modernism.

Vi är så vansinnigt moderna, min man och jag. Vi sitter i vardagsrummet med varsinn lap top i knät. Fruktansvärt modernt.

Lilla nya!!!

Det här är det första inlägget jag skriver på min nya lilla söta dator som bara väger 2 kg! Gullis!

Tidigare inlägg
RSS 2.0