Tack och lov för digitalkameror
I dag tänkte jag att jag var helt säker på att mitt sår hade spruckit upp och att jag var tvungen att kolla hur det såg ut, även om jag inte hade nån som kunde hjälpa mig att sätta på ett plåster när jag väl hade tagit bort det som nu satt. (Stygnen var mitt på ryggraden). Jag tänkte att jag skulle bli tvungen att blogga om hur otroligt puckad jag hade varit som hade tagit bort plåstret och nu satt med ett öppet sår och inte kunde göra nåt förrän mannen kom hem.
Ändå gjorde jag det. Jag tog bort plåstret och ställde mig vid spegeln för att titta på hur det såg ut. Jag såg naturligtvis ingenting. Såret är litet och övertejpat och sitter som sagt mitt på ryggen. Då kom jag på den fantastiska idén: jag kan ta kort på ryggen och zooma in såret.
Resultatet? Jag tror åtminstone inte att det har spruckit upp. Riktigt säker kan jag inte bli förrän mannen kommer hem.
Ändå gjorde jag det. Jag tog bort plåstret och ställde mig vid spegeln för att titta på hur det såg ut. Jag såg naturligtvis ingenting. Såret är litet och övertejpat och sitter som sagt mitt på ryggen. Då kom jag på den fantastiska idén: jag kan ta kort på ryggen och zooma in såret.
Resultatet? Jag tror åtminstone inte att det har spruckit upp. Riktigt säker kan jag inte bli förrän mannen kommer hem.
Kommentarer
Postat av: Elsa
+0129
Postat av: Linda
Är det här en "jag vill skriva till Linda" eller?
Postat av: Nikolaifredrikke
Enjoyed browsing through the site. Keep up the good work.
Trackback