sysslor

Linda har ljust hår. Linda har mörkt. Lindas hår är annorlunda än Lindas.

Ok, jag inser att det på sin höjd är en mamma och en syster som fattar Annorlunda Emma och Per grejjen. Men min poäng är att jag är en HELT NY människa! Min fina mörka hårfärg är tillbaka! Jag tycker så mycket mer om mörkt hår än ljust.

Och lugg!

Min blogg fyllde ju ett år igår! Det glömde jag bort att fira. Får kalasa lite för bloggen i helgen.

Hipp hipp hurra!

- Shake and bake!
- No, never again. You'll be Magic Man and I'll be il Diablo
- Il Diablo, what's that mean?
- It's like a spanish word for fighting chicken.

- Dear newborn 8 pound 6 ounce baby jesus.

Det finns inget som muntrar upp en sliten själ så mycket som Will Ferrell.

- I'm on fire! Save me baby jesus! Save me Tom Cruise!

Ok, jag inser att jag inte kan byta kropp. Utöver de rent fysiska hindren sätter sig min man på tvären.

Men i så fall, kan jag inte bara få gömma mig under en filt så länge? Dra täcket över huvudet? Stoppa huvudet i sanden?

Hm. Jag kanske kan byta till en strutskropp.

Jag är så vansinnigt trött på min kropp. Kan jag få byta?

Danderyds sjukhus verkar ha tappat bort min journal. Den är typ asfet. Men borta. Jag finns inte kvar i deras register.

Jag ringde dem för att jag vill veta om jag verkligen MÅSTE ha progressiva glasögon. Om man vill freestyla lite med glasögon och linser så blir det jäkligt dyrt. Jag har gått hos ortoptisten på Danderyd sen jag var ett år eller nåt. Många gånger. Använt gaffeltavla istället för bokstavstavla innan jag kunde läsa, kollat märkliga figurer i böcker med synvillor och tittat åt höger och vänster efter lampor. Jag har sett min journal. Den är tjock.

Men de skulle leta i källaren.

Det är så märkligt att allt kan vara så bra i teorin men så kaotiskt i praktiken.

Uffe Larsson ser så himla konstig ut. Han har blivit jättesmal, men hans hår är på nåt sätt anpassat till ett stort huvud med tjocka kinder. Han har kvar samma miner och samma skämt som han hade som tjock, fast han är mager. Det ser jättemärkligt ut. Som en smal människa som borde vara tjock.

Min slutsats är att han kroppsligt har blivit smal, men mentalt fortfarande är tjock. Min mans slutsats är att han har blivit göteborgare - smal och putslustig.

(Och ja, jag sitter och tittar på let's dance).

Det är januari nu. Det ska ju vara ett par minusgrader, klarblå himmel och strålande solsken. Vad har hänt med världen?

Fast i morse när jag gick från tåget till jobbet såg jag att det var lite ljust bortåt öster. En begynnande soluppgång.

För tredje gången på fyra månader går jag på penicillin. Närakuten är ett bra ställe, men jag vill inte hänga där så ofta.

Det räcker nu, tycker jag.

Om man har en eklektisk personlighet, är man mångfacetterad och spännande då, eller bara lite schizofren?

Nästa månad kommer jag upp i svart medlemskap i SJ-prio. Det innebär att jag får surfa gratis på tåget och att jag får hänga i SJ loungen på centan. Det vore ju jättebra om jag till exempel hade en bärbar dator som väger under 2 kg.

Samtidigt får det mig att gråta litegrand. Det innebär nämligen att jag har betalat över 35 000 spänn för mitt pendlande.

En ny, fantastisk dokusåpa har börjat på femman. Det grek/australiensiska tennisproffset Mark Philippoussis är ungkarl i en ny version av The Bachelor. Men kvinnorna är inte vilka kvinnor som helst - hälften av dem han ska dejta är ÖVER 40 ÅR!!!

Ve och fasa tänker Mark till en början, men efter ett tag slutar han tänka på kvinnornas ålder. Surprise surprise.



Såpan heter "Age of love" och pitchen slås nog bara av min all-time-favorite "Playin' it straight" där en tjej trodde sig vara med i ett vanligt datingprogram, men där det visade sig att hälften av killarna var gay. Valde hon en straight kille på slutet fick hon prinsen och alla pengarna. Valde hon en gay fick HAN alla pengarna (och möjligen även prinsen).

När jag googlade rätt på bilden ovan lyckades jag samtidigt få reda på hur hela såpan slutar. Här avslöjar jag det, så håll för ögonen om du inte vill veta: Mark gick på åldern till sist och valde en av 20-åringarna. Surprise surprise.

Det är helt tomt på jobbet idag. Det ekar i korridorerna. Hoho - hoho. Bara jag och en till på hela enheten. Eller verksamheten, som vi måste säga nu.

Stackars den andra skulle inte jobba alls idag egentligen. Men pga sjukdom fick han rycka in. Men jag är glad för det, för det är en bra en! En av de bästa, faktiskt. Snart ska vi gå och äta lunch. Och i eftermiddag blir det kaffe hos kaffetanterna för första gången på tre veckor! Gott.

En annan sak som är tomt, förutom kontoret, är huvudet. Jag märker på en gång att jobbet hämmar mina bloggtankar. Hade så himla mycket i huvet när jag var ledig. Nu liksom bara... poff. Tomt. Eller upptaget med tråkigheter. Som lunch och kaffe.

Eller så beror det på att jag sov typ inte alls i natt och gick upp 5.20 och är rätt slut i huvet. Peut-être.

Marken var inte tillräckligt kall för att de stora snöflingorna som föll från himlen skulle ligga kvar, när vi gick hem genom nyårsnatten. Ändå infann sig känslan av vinter när lukten av blöt asfalt blandade sig med krutröken från raketerna.

På medborgarplatsens tunnelbanestation kräktes ungdomarna hela tiden. Under den korta tid det tog att åka två stationer höll jag ständigt utkik efter packade människor som möjligen skulle kunna kräkas på mig. Jag kryssade fram genom vagnen för att undvika potentiella kräkmänniskor. Ångest.

Fulla människor är inte min pryl. Nyår är inte min pryl. Kom i håg det.

Älskling, nästa år kan vi väl stanna hemma, dricka rom och kolla på en film?

För nån dag sen funderade jag över hur det skulle bli att för en gångs skull vara pigg på tolvslaget på nyår. Jag behöver inte fundera längre. Den saken ordnade sig. Jag har nämligen inte sovit ALLS i natt och nu är klockan snart fyra. Istället har jag ägnat mig åt att fundera över året som har gått.

2007 började väldigt annorlunda för mig. Jag är en ordningsmänniska med planer, jag vet vad som ska hända. Men för ett år sedan stod jag helt utan framtidsplan. Jag var färdig med min utbildning och hade precis blivit arbetslös. Året som låg framför mig var som ett blankt papper. Den 23 januari startade jag den här bloggen.

Sen dess har mycket hänt, förstås. Jag har gått från arbetslös till anställd, från ogift till gift. Jag har fått ett o och förlorat det igen. Ett år är lång tid, ändå går det så fort.

Vintern innebar många tankar om arbetslösheten och framtiden samt en dust med a-kassan som fortfarande inte är avklarad. I mars startade jag en ny blogg, sisterfood tillsammans med min syster. Mars var också månaden då jag till sist fick ett jobb! Men det var inte med odelad lycka jag började i Norrköping. Samtidigt som en ny del av mitt liv började, det som heltidsarbetande långdistanspendlare, slutade en annan del av mitt liv. Det som journalist. Det var inte helt lätt att lämna mitt extrajobb på Radio Stockholm efter fyra år.

Det nya jobbet har fört med sig väldigt mycket under det här året. Jag har naturligtvis lärt mig fantastiskt mycket. Jag menar, jag kan ju göra detaljplaner nu! Det kunde jag inte förut. Jag har också fått vänner som jag innerligt hoppas ska vara med mig en bra tid framöver. Jag har lärt mig hur SJ fungerar och fått ytterligare en blogg, sjbloggen.

Sen har vi privatlivet. I somras fnittrade jag fram ett "ja" till min älskade man i mammas trädgård. Det känns lite töntigt att säga, men det är annorlunda att vara gift. Härligare på nåt sätt. Bättre, större. Vädermässigt var sommaren crap, men känslomässigt var den helt underbar. Dessutom log vädergudarna mot oss på själva bröllopsdagen, något vi är evigt tacksamma för. Vi är också evigt tacksamma för den uppvaktning vi fick av våra fantastiska vänner och våra familjer.

Hösten kind of sucked. Jag har brottats med några jobbiga planer och i samma takt som mörkret blev djupare och regnet mer ihärdigt blev mitt sinne tyngre. December har varit riktigt jobbig. Både på det personliga och på det professionella planet. Men det var inget som inte en bröllopsresa till Aruba kunde råda bot på.

Så mitt 2007 slutar med fräknar på näsan och en fjällande mage. Precis som 2008 börjar.

Nu är klockan snart halv fem och jag ska nog lägga mig ner en stund igen. Se om jag somnar nu. God natt. Och gott nytt år.

Jag är en ödla. En sån där V-ödla. Den där V-ödlan som först var en ödla som barn och sen ömsade hud och blev en snygg tonårstjej. Sån är jag. Förutom den där biten med snygg tonårstjej.

Hela min hud lossnar!  I stora sjok! På magen, benen och bröstet. Jag försöker desperat limma tillbaka den med hudkräm.

Dessutom lyckades jag spraya ner hela mig med kalkborttagning i duschen idag. Behöver jag dricka mer mjölk då?