sysslor

Tillbaka från doktorn. Det var dyrt, men smärtfritt. Tydligen var den inte kvar, pluppen. Istället hade det blivit nån ärrbildning och inflammation. Därför skulle jag få en kortisonspruta. Jag är något alldeles otroligt rädd för sprutor.

När jag var liten hade nåt barn på dagis en pappa som var sjöman och kom hem med gulsot. Alla barnen fick åka akut till sjukhus och få en gulsotspruta. Vi var hos farmor och farfar i Lidköping och åkte till sjukhuset där. Jag var helt hysterisk och som jag minns det kom doktorn med en spruta som var typ en meter stor och stack mig överallt samtidigt som jag skrek och grät och rörde på mig så mycket jag kunde för att klara mig undan. Det tog två eller tre vuxna personer för att hålla ner mig.

Ja, och nu har jag då fått men för livet av detta. I måndags när gjorde jag ett jobb på blodcentralen, som behöver mer blod inför påsken erkände jag att jag aldrig har lämnat blod för att jag är så rädd för nålar. De försökte de övertala mig genom att säga att många som kommer till dem är rädda för nålar och faktiskt ser det som TERAPI att komma dit och lämna blod. Pyttsan, säger jag.

Åter till dagens läkarbesök. "Gör det ont" frågade jag. Tja, det spänner ju lite, svarade doktorn. Plupp - spänna lite.... plupp - spänna lite... jag valde ändå spänna lite. "Får jag lägga mig ner" undrade jag. "Ja, lägg dig på sidan om du vill" sa doktorn. Det är tydligen inte vad man egentligen ska göra när man får en kortisonspruta. Så låg jag där och var nervös för en spruta som kändes.... inte alls. Det var mindre smärta än av en bedövningsspruta. Det tog en minut.

Och för detta pröjsade jag 260 spänn! Häpp.